ORD KAN BESKRIVA EN KÄNSLA, MEN EN KÄNSLA KAN INTE BESKRIVAS I ORD

Mitt huvud bara snurrar.. jag är osäker på mig själv. Jag ser ner på mig själv och döljer min kropp. Jag vågar inte visa mig, inte ens för min pojkvän, även om han säger att han inte bryr sig. Det jobbigaste är att andra ser det.. jag vill inte att folk kommer fram till mig för jag vet redan vad de tänker och det är redan plågsamt som det är.. om man kunde vända allt på en dag, skulle jag göra allt för att må bra

"Mår du bra på insidan syns det på utsidan
Du kan inte lura dig själv"

"bästa vän"

så mycket som man ställer upp och så verkar det som om att det bara ska gå åt ett håll! Jag pallar inte. Man märker verkligen vilka som är sina äkta vänner. Jag trodde jag hade en bästa vän, men så mycket som nu går inte längre. Om du hade brytt dig hade du hört av dig. Jag hörde av mig dagen efter att du kommit hem.. samma dag som du kom hem hade jag mycket att göra i skola och allt, hade rest hela dagen och tänkte bara på min pojkvän som jag saknat. Var helt slut, men ska alla spinga efter en person är det alltid nån som tröttnar och det har jag gjort. Sen att man hugger en i ryggen och umgås med den person jag minst gillar på jorden då du själv håller med mig om vad jag tycker om henne är fel enligt mig, kanske inte av en vän, men en bästa vän! Där är skillnaden! Vi ser helt olika. Men sitt i sittsen själv. Man ska absolut få vara med vem man vill, men också se konsekvensen. Jag orkar inte ens bry mig.. Jag vill inte, jag tänker släppa alla från förr bakom mig och fortsätta från det nya jag byggt upp. Där är min plats nu. Jag tänker inte springa längre. Så vem ska du gå till nu! Jag har varit blind. Men efter 7 års vänskap har jag bara försvarat när någon annan varit emot. Men jag tänker inte göra det längre jag orkar inte! Och sen att du saknat mig känns bara som bull shit, Jag fanns där, men inte längre! Jag har gått vidare nu!

RSS 2.0